Kobran - Gift med luren
- En formgivare kan inte utbildas till konstruktör men man kan utbilda en konstruktör till formgivare.
Orden är Gösta Thames. Och han borde veta eftersom han både konstruerat och formgivit Ericssons succételefon Ericofon, känd som ”Kobran”. Själv utbildad ingenjör invigdes han successivt i formgivningens ABC.
“Jag har alltid varit fascinerad av vackra ting och av det har jag lärt mig mycket”.
Gösta Thames anställdes 1938 som ingenjörselev på Ericsson. Året därpå inträffade den händelse som blev avgörande för att Ericsson många år senare skulle lansera Ericofonen. Men ännu hade inte Gösta Thames något med saken att göra.
Händelsen i fråga var den att Ericssons dåvarande tekniske chef , Hugo Blomberg, fick ett telefonsamtal från Berlin. Det var en ung svensk civilingenjör som praktiserade där och han berättade om en telefonmodell som Siemens tagit fram. Hela telefonen gick i ett stycke. Mikrofon, hörlur, nummerskiva – allt satt ihop. Vore inte en sådan behändig telefon något för Ericsson att framställa? undrade civilingenjören.
Jo, det vore det, ansåg Blomberg, och efter det att han lämnat posten som teknisk chef 1940 arbetade han tillsammans med formgivaren Ralph Lysell fram två olika modeller av den så kallade enstyckstelefonen, vilka presenterades 1941.
Men det behövdes mycket utvecklingsarbete för att Blombergs och Lysells prototyper skulle kunna bli funktionsdugliga. Mitt under brinnande världskrig fanns dock varken ambitionerna eller resurserna för att genomföra en sådan satsning. År 1942 började istället Hugo Blomberg att arbeta i USA för Ericssons räkning medan Ralph Lysell lämnade företaget 1944.
Först 1949 återupptogs utvecklingsarbetet mycket tack vare att försäljningsdirektören Sven Ture Åberg, sedermera vd för Ericsson, lärt känna Blomberg i USA och jämte honom propagerat för att enstyckstelefonen skulle utvecklas. Det är nu Gösta Thames kommer in i handlingen.
“Konstruktion var mitt stora intresse redan under studietiden, berättar han. Att jag valdes ut till att leda arbetet med enstyckstelefonen berodde på en högtalartelefon som jag konstruerat. I den hade jag lyckats bygga ihop olika komponenter till en enhet och telefonen ansågs dessutom vara snygg”.
Gösta Thames utsågs till att leda utvecklingsarbetet med Ericofon, som enstyckstelefonen döptes till. Det var ett arbete som tog flera år. Länge var det problem med att få in samtliga komponenter i telefonen. Men Thames var bestämd i frågan; någon dosa i väggen skulle inte behövas till Ericofon.
“Det var viktigt att telefonen gick att flytta”, förklarar Gösta Thames.
Successivt lyckades Thames och hans medarbetare krympa formatet på ett antal komponenter, bland annat transformatorn, så att de utan problem kunde rymmas i telefonen. Detta möjliggjordes av nya material som lanserats efter andra världskriget. Även den termoplast som användes som hölje var en efterkrigsinnovation. Apparaten saknade ringklocka, och om den skulle användas som huvudapparat tillkom en separat ringklocka med väggmontage. Att ringklockan inte ingick i själva telefonen bidrog också till att formatet kunde krympas.
Eftersom vikt- och storleksförhållanden ändrades när komponenterna blev mindre, kunde en utformning som upplevdes som perfekt för en provmodell inte vara funktionell för nästa.
“Min utgångspunkt för formgivningen var hela tiden telefonens greppvänlighet. Den skulle vara lätt och naturlig att ha i handen. Även i mörkret måste man kunna känna hur den skulle hållas”.
När det gällde färgsättningen av Ericofon valdes ett tjugofemtal personer med stilkänsla – sådana som bland annat klädde sig snyggt – ut för att rösta fram de bästa färgerna i varje kulör. Då telefonen sedan introducerades på marknaden fanns den i sex olika färger. Det här var något av en revolution eftersom svart och vitt dittills varit standardfärgerna för telefoner.
År 1953 överlämnades ett första exemplar av Ericofon till Televerket i samband med verkets 100-årsjubileum, och tre år senare kunde apparaten lanseras över hela världen. Ericofon var främst framtagen för USA-marknaden – Ericsson ville med sin spektakulära nya apparat konkurrera med den där så populära ”ljusstaken”, telefonen med mikrofonen högst upp och hörluren hängande intill. Ericofon blev också en framgång på andra sidan Atlanten.
“Vid lanseringen gjordes Ericofon fortfarande i två spegelvända halvor som limmades ihop. En stor arbetsstyrka kvinnor filade på telefonerna så att skarven inte skulle synas”, förklarar Gösta Thames.
Men snart, 1958, började man formspruta Ericofon i ett enda stycke. För att kunna åstadkomma det hade apparatens hals krökts. Den hade dessutom förkortats för att sändningseffektiviteten skulle förbättras.
Det är 1958 års Ericofon som blivit känd världen över. Den fanns med när Modern Museum of Art i New York i början av 1970-talet presenterade de 300 bäst formgivna industrivarorna under seklet. Och den har med sin kombination av funktionalitet och elegans kommit att representera en typisk svensk design.
Artikeln bygger på en intervju med Gösta Thames år 2000.
© 2001 Centrum för Näringslivshistoria och Telefon AB L M Ericsson