Marcus Wallenberg – ”Mr Ericsson”

När Ericsson hamnade i Kreugersfären var det en utveckling som sågs med både oro och skepsis från Wallenbergsfärens sida.

Familjen Wallenberg styrde Stockholms Enskilda Bank och dess engagemang i Kreugersfären var begränsat jämfört med andra bankers. Successivt hade man lyckats höja nivåerna på säkerheterna för krediter. Kreuger var dock Stockholms Enskilda Banks största enskilda lånekund.

Kreugerkrisen gav Marcus Wallenberg ett livslångt personligt engagemang i Ericsson, som efter Ivar Kreugers död 1932 låg illa till, inte minst genom att Kreuger gjort den amerikanska konkurrenten International Telephone & Telegraph Corporation (ITT) till stor delägare i bolaget.

Det var främst Marcus Wallenberg som arbetade fram en lösning på den situationen och hans betydande roll i Ericsson blev uppenbar 1933 när han ersatte brodern Jacob Wallenberg i Ericssons italienska dotterbolags styrelse. Marcus Wallenberg kunde där kallas ”Mr Ericsson”.

Marcus Wallenbergs roll kom naturligt: han hade varit ansvarig för Kreugerkrediterna inom SEB. Han etablerade nära förbindelser med Sosthenes Behn, ITT-chefen, och skapade på så sätt en stark egen position som förbindelselänk mellan de största ägarna.

År 1933 invaldes Marcus Wallenberg även i moderbolagets styrelse, samtidigt som ett så kallat finansutskott bildades under hans ledning. Detta utskott blev i praktiken en styrelse inom styrelsen som inte enbart sysslade med finansfrågor.

Marcus Wallenberg tog snart också kommandot för att lösa Ericssons prekära kreditsituation, bland annat hade bolaget fordringar på Kreuger & Tolls konkursbo i storleksordningen 65 miljoner kronor. Uppgörelserna gällde både svenska utländska och banker.

Vidare involverades Marcus Wallenberg i Ericssons koncessionsfrågor, speciellt i tre länder: Finland, Argentina och Mexiko. Telefondriften var kostnadskrävande och hade efter krisåren blivit en belastning för bolaget. Wallenberg medverkade därvid till att finna långsiktigt hållbara lösningar med Ericssons bästa i första rummet och med stöd av krediter från Stockholms Enskilda Bank.

I Finland blev Ericsson ”mest gynnad firma” för framtida leveranser av telefonutrustning. I Argentina avstod Ericsson från sin dominerande ställning till förmån för ITT. I Mexiko dröjde dock lösningen till 1958, då inhemska ägare tog över.

Uppgörelserna under 1930-talet, i vilka Marcus Wallenberg drog ett tungt lass, resulterade i hans starka position i Ericsson och i att bolagets affärer delades mellan de tre stora svenska bankerna: Stockholms Enskilda Bank, Skandinaviska Banken och Svenska Handelsbanken.

Wallenbergsfärens aktieägande skulle dock inte öka ännu på ett bra tag. Det skedde först efter en process som inleddes när Marcus Wallenberg 1953 utsågs till Ericssons ordförande. I sin nya position började Wallenberg snart föra diskussioner med ITT om dess ägarroll i bolaget. Dåvarande vd:n, Edmund H Leavey, meddelade 1957 att han ville sälja ITT:s Ericssoninnehav för det bokförda värdet.

Förhandlingar skedde i prisfrågan men bilden komplicerades av ett direktörsskifte i det amerikanska företaget. I sitt möte med Harold S Geneen, den nye vd:n, underströk Marcus Wallenberg den historiska bakgrunden till ITT:s Ericssoninnehav som han menade var moraliskt förpliktigande. Med andra ord: att det amerikanska företaget kommit över aktierna på grund av Ivar Kreugers ljuskygga affärer borde göra Geneen tillmötesgående i prisfrågan.

Detta förklingade dock ohört och Geneen hotade att sälja ut aktierna snarast på den amerikanska marknaden. Marcus Wallenberg tvingades nu att kapitulera i prisfrågan och utverkade i februari 1959 en option på aktierna till ett pris motsvarande 117 miljoner kronor, det vill säga mer än en fördubbling jämfört med två år tidigare, när diskussionen inleddes.

Efter den dyra, men smidigt genomförda affären, steg Wallenbergsfärens röstandel i Ericsson till omkring 25 procent. Denna ”försvenskning” av bolaget möttes av lovord med påfallande nationella tongångar.

Marcus Wallenbergs arbete under sina 45 år i Ericssons styrelse – han avgick som ordförande 1977 – bidrog i högsta grad till att stärka bolagets internationella ställning. Det gällde allt från förhandlingarna i Finland på 1930-talet till förberedelserna för 1980-talets inbrytning på den amerikanska marknaden.

Den starkt teknikintresserade Marcus Wallenberg hann även uppleva Ericssons framgångar med det omfattande utvecklingsprogram som ledde fram till AXE-systemet, som snabbt valdes av ett fyrtiotal nationer och bidrog till att Ericsson kunde hävda sig väl i konkurrens med till exempel ITT.

© 2001 Centrum för Näringslivshistoria och Telefon AB L M Ericsson